Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnar vägen till dig och utplånar världens alla synder, jag ber dig: Rena mig, så blir jag ren,hela mig, så blir jag hel,drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.
Hon har rätt i att avlösningen "Dina synder är dig förlåtna" är ett konstigt svar på "rena mig, hela mig, drag dig till mig". Ibland säger jag "Du är hel. Du är ren. Du är förlåten". Men jag kan också fundera över orden i denna förlåtelsebön. Vad menar vi egentligen med "rena mig"? Om man inte är ren, vad är man då? Smutsig? Oren? Svåranvända ord.
Jag tror att vi behöver förlåtelse för det vi gör som är fel; när vi skadar andra och oss själva. Men jag tror inte vi är orena. Kanske kan det kännas så, men då är det just denna känsla vi får be om att befrias från.
Kyrkomötet har tillsatt en grupp som håller på arbeta med att ta fram en ny handbok, men som jag förstått det kommer det att ta lång tid innan de har något förslag klart. Och förstås så kommer det att ta ännu längre tid innan kyrkomötet fattat beslut om att fastställa den, så det kan nog vara idé att fundera på hur vi bäst förstår (och eventuellt förändrar/kompletterar) den nuvarande 1986 års handbok.
Just den bönen om förlåtelse tycker jag är knepig, inte bara för hur
förlåtelseorden sen blir, utan också för vad den gör med den människa som
söndag efter söndag ber om helhet och ro och ingen ro får/finner och som
lever sitt liv i sönderfall... vart finns då Gud? Visst, orden är skrivna
som en bild för synden (synden som en oro och ett jagande, synden som vår
brustenhet) men är det vad människan hör och associerar till i de orden?